Jag kan inte förstå att jag har varit såhär blåögd en sån lång tid. Helt otroligt att jag har svalt alla dina förbannade lögner. Jag visste inte att det var en sport att ljuga för sina vänner, för att få dom på ens parti när man inte ens talar sanning. Det läskiga är ju att jag vet bara en sak som du har ljugit om, och den saken var nog stor för att få mig att fundera vad mer du har ljugit om. Om du nu kunde ljuga om en sån pass stor sak, då känns det för mig som om att du kan ljuga om allt. För inte en enda mina har avslöjat för mig att du har ljugit, jag fick reda på det från en annan kompis, som om på ren händelse fick reda av dig att du hade ljugit.

Vet du ens hur ont det gör att få reda på en vän (dessutom en som man anser är en av sina bättre) har stått och ljugit en rakt upp i ansiktet. Men det är ändå inte det som är det värsta, det värsta är att du tydligen måste ljuga för mig, när du kunde ha sagt sanningen och du fortfarande hade haft mig som stöd.

Det är tragiskt, men min gräns på vänskap går när någon ljuger för mig sådär, utnyttjar min tro-på-att-alla-är-snälla-och-att-man-inte-ljuger, mantra. Så från idag, (eller igår egentligen) så anser jag oss bara som bekanta.