I'm reconnecting
2011-03-28 Jag älskar när man sitter kanske på ett fik, på tunnelbanan eller kanske i en klubb och en så grymt attraktiv kille kommer in, den där blicken kompisarna ger varandra som berättar allt. Såg du honom. Mhm. Jag med. Tycker att det är så härligt att man bara med en blick kan prata med varandra, och vi har ju alla hört att en bild säger mer än tusen ord. Men om sanningen ska fram så är det blickarna som säger mer än tusen ord. Du kan bilda en hel konversation på en mäkta blick.
Du kan se ifall någon är frustrerad, arg, ledsen, besviken, glad, kåt, nervös. Dina känslor spelar ut i dina ögon och jag har länge försökt att behärska mina ögon så att de inte spelar ut mina känslor allt för lätt. Jag är en väldig privat person och jag gillar inte idén att en person ska kunna läsa av vad jag känner bara genom att kolla i mina ögon. Förvisso är det väldigt bra när man kan det i de rätta situationerna. Som när en attraktiv kille kliver på tunnelbanan...
Men det jag försöker få fram är att mitt privatliv är mitt privatliv, jag kan dela med mig vad jag åt igår ifall det är det du är intresserad av, men tro inte att jag kommer att berätta om vad jag gjorde på krogen förra fredagen eller kanske berätta minnen med bästa kompisar och familjen.
Jag har dessutom haft tur att ha kompisar som respekterar detta, de kan vara irriterande och fråga saker men om jag inte berättar så respekterar de alltid det. Och för det är jag väldigt glad.
Du kan se ifall någon är frustrerad, arg, ledsen, besviken, glad, kåt, nervös. Dina känslor spelar ut i dina ögon och jag har länge försökt att behärska mina ögon så att de inte spelar ut mina känslor allt för lätt. Jag är en väldig privat person och jag gillar inte idén att en person ska kunna läsa av vad jag känner bara genom att kolla i mina ögon. Förvisso är det väldigt bra när man kan det i de rätta situationerna. Som när en attraktiv kille kliver på tunnelbanan...
Men det jag försöker få fram är att mitt privatliv är mitt privatliv, jag kan dela med mig vad jag åt igår ifall det är det du är intresserad av, men tro inte att jag kommer att berätta om vad jag gjorde på krogen förra fredagen eller kanske berätta minnen med bästa kompisar och familjen.
Jag har dessutom haft tur att ha kompisar som respekterar detta, de kan vara irriterande och fråga saker men om jag inte berättar så respekterar de alltid det. Och för det är jag väldigt glad.
I'm falling
Förr så tänkte jag alltid på att jag ska göra mitt bästa och sedan nöja mig med det jag får, numera så kräver jag att jag gör mitt bästa och är inte nöjd om jag inte får det bästa. Betyg, det är en av de saker som jag kräver att jag minst får väl godkänt numera. Visst, jag har alltid brytt mig om betyg och jag har fått flera godkänt i mina dagar, men jag kan helt ärligt säga att jag inte var så besatt som jag är nu av att få bra betyg.
Kanske det var på grund av att fotbollen tog nästan all min tid så att jag inte orkade med skolan, eller så var jag bara för lat. Who knows. Men vad jag vet är att jag idag inte alls blir nöjd med ett simpelt godkänt och jag har under flera tillfällen sagt till min moder och ett flertal kompisar att "ser det ut som om att jag gör G:n?" alternativt "Får jag G så tar jag livet av mig." Nu är det ju förvisso att jag aldrig under något tillfälle ens skulle tänka tanken på självmord, men ni kanske förstår hur pass allvarligt jag tycker det är att bara få godkänt.
I skolan så matar dem in oss i skallen att det är okej att få G, det är inget dåligt. Det är liksom jättebra. Och visst det kan det vara, för andra personer. Men inte för mig. Jag ställer högre krav på mig själv för att jag vet att jag måste göra det för att nå dem. Jag är inte heller den där personen som sitter uppe till klockan tre på natten dagen innan det där jätte stora historia provet, snarare tvärtom, jag är den där som inte pluggar alls. Men jag hänger med på lektionerna istället, och då behöver jag inte plugga. Dessutom har jag haft turen att få ett superb minne när det gäller skolmaterial!
Kanske det var på grund av att fotbollen tog nästan all min tid så att jag inte orkade med skolan, eller så var jag bara för lat. Who knows. Men vad jag vet är att jag idag inte alls blir nöjd med ett simpelt godkänt och jag har under flera tillfällen sagt till min moder och ett flertal kompisar att "ser det ut som om att jag gör G:n?" alternativt "Får jag G så tar jag livet av mig." Nu är det ju förvisso att jag aldrig under något tillfälle ens skulle tänka tanken på självmord, men ni kanske förstår hur pass allvarligt jag tycker det är att bara få godkänt.
I skolan så matar dem in oss i skallen att det är okej att få G, det är inget dåligt. Det är liksom jättebra. Och visst det kan det vara, för andra personer. Men inte för mig. Jag ställer högre krav på mig själv för att jag vet att jag måste göra det för att nå dem. Jag är inte heller den där personen som sitter uppe till klockan tre på natten dagen innan det där jätte stora historia provet, snarare tvärtom, jag är den där som inte pluggar alls. Men jag hänger med på lektionerna istället, och då behöver jag inte plugga. Dessutom har jag haft turen att få ett superb minne när det gäller skolmaterial!