Jag älskar när man sitter kanske på ett fik, på tunnelbanan eller kanske i en klubb och en så grymt attraktiv kille kommer in, den där blicken kompisarna ger varandra som berättar allt. Såg du honom. Mhm. Jag med. Tycker att det är så härligt att man bara med en blick kan prata med varandra, och vi har ju alla hört att en bild säger mer än tusen ord. Men om sanningen ska fram så är det blickarna som säger mer än tusen ord. Du kan bilda en hel konversation på en mäkta blick.
Du kan se ifall någon är frustrerad, arg, ledsen, besviken, glad, kåt, nervös. Dina känslor spelar ut i dina ögon och jag har länge försökt att behärska mina ögon så att de inte spelar ut mina känslor allt för lätt. Jag är en väldig privat person och jag gillar inte idén att en person ska kunna läsa av vad jag känner bara genom att kolla i mina ögon. Förvisso är det väldigt bra när man kan det i de rätta situationerna. Som när en attraktiv kille kliver på tunnelbanan...
Men det jag försöker få fram är att mitt privatliv är mitt privatliv, jag kan dela med mig vad jag åt igår ifall det är det du är intresserad av, men tro inte att jag kommer att berätta om vad jag gjorde på krogen förra fredagen eller kanske berätta minnen med bästa kompisar och familjen.
Jag har dessutom haft tur att ha kompisar som respekterar detta, de kan vara irriterande och fråga saker men om jag inte berättar så respekterar de alltid det. Och för det är jag väldigt glad.