Det är väl nu jag ska skriva något galet kul eller något helt fucked up. Men jag har inte orken, för jag känner att jag är i ett ingenmansland. Jag hade en egen lägenhet med en egen lägenhetsnyckel på min nyckelklippa, men nu har jag inte det. Nu har jag två nycklar, en nyckel till mina föräldrars lägenhet och den andra går till Erikas hus. Två boenden där jag inte hör till i på något sätt.

När jag är i Piteå vill jag till Skellefteå för att känna mig som en egen person, när jag är i Skellefteå vill jag därifrån för att jag hatar stadens och merdelen av dess invånare. Jag vet att det bara är temporärt eftersom jag förmodligen flyttar till Stockholm redan i Juni. Men det känns som om att jag bara backar bakom så fort jag har kommit fram till en viss nivå, och det är inte en fin backning där man bara tar ett steg bakåt. Det är en backning där man faller ner för en kulle och inte har energin eller förmågan att resa sig upp och se det positiva med det.

Jag vet att det här blev fruktansvärt negativt men det är så det är, och det får ni helt faktiskt tåla. Ibland är man inte på glatt humör även fast man har på den leende fasaden och låtsas som om att man inte har något som gnager i huvudet på det. Ibland ger man inte utlopp för sin ilska, för då kan den direkteras mot helt fel personer.

Så nu gör jag som jag brukade och brukar göra, jag leker glada Cecilia och hoppas att juni kommer snabbare än snabbast.