Ibland undrar jag ifall livet egentligen är så roligt som man ibland tror att det är. När man äntligen har klättrat upp på den där stegen (psykologi måste ni ha läst för att förstå) och man känner att man verkligen är herren på täppan så ramlar man ju lik förbannat ner. Vad ger det att klättra upp om man liks ska ramla ner igen. Är det verkligen värt att ta sig mödan att resa sig upp och börja klättra igen. Ibland känner jag att det är lika bra att ligga där nere i fosterställning, men på något sätt så har jag alltid rest mig upp och börjat klättra. På något sätt så glömmer jag alltid bort att själva klättringen inte är det svåra, utan att det är fallet och att resa sig upp som är det svåra. Måste hitta en punkt på den där stegen där jag känner att det är stabilt att stå på, punkten där jag varken tippar bakåt eller framåt.

Nu låter det som om jag är självmordbenägen, men det är jag inte. Fast ibland känns det bara som varför ska jag fortsätta hålla på med det här om jag inte gillar det? Jag vet varför. Förhoppningar. De må inte sägas till mitt ansikte, men de finns där. Under ytan, de syns i blickar och tonfall.

Eller vad vet jag. Jag är fortfarande så pass naiv att jag tror att allting löser sig i slutändan. Och det kanske det gör. När jag är nittio år och ligger på min dödsbädd, då, då hoppas jag att jag får min ro.